När proppen lossnar

”Men mamma, om du ska vara författare måste du ju ha lite tålamod, förstår du. Annars får du skaffa dig ett annat jobb!”

Kloka ord från min tolvåring, när jag någon gång i vintras beklagade mig över att det går trögt med min roman, Lex Katarina, som jag efter många refuseringar till sist bestämde mig för att ge ut på eget förlag (om den processen kan du läsa här). Trots fantastiskt fin läsarrespons, en nominering till Selmapriset för egenutgivna böcker, två stora reportage (i lokaltidningen Smålandsposten och i Hemmets veckotidning) och Demensförbundets rekommendation, säljer jag ju nästan inga böcker.

Det handlar inte om att jag vill bli rik på det här, men det blir svårt att fortsätta om de ofantligt många timmar jag lägger på mitt skrivande nästan inte ger något tillbaka ekonomiskt. Dessutom måste jag erkänna att det känns lite tungt att se slarvigt skrivna böcker ligga på topplistorna och sälja i många tusen ex när min bok kämpar för att komma upp i trehundra …

Och så händer allt på en gång – om än förstås som ett resultat att idogt arbetet och mycken envishet. Ett ljudboksförlag hör av sig och ville ge ut Lex Katarina. Inspelningen är nu i full gång och boken kommer ut redan i sommar, både som fysisk ljudbok och på alla de stora lyssnarsajterna, Storytel, Nextory etc.

Jag ska också få prata om boken i riks-TV på bästa sändningstid (Go’Kväll den 30 augusti), och ett antal demensföreningar vill att jag kommer och håller föredrag om mina erfarenheter och min bok.

Samma vecka (!) som allt detta händer får jag och min dotter besked om att första boken om Lovis Ansjovis har sålt superbra och att nästa bok (Lovis Ansjovis och glömskan) kommer ut redan i början av sommaren, inte i augusti som planerat. Dessutom blir vårt förlag (Idus) eld och lågor över vår idé till en tredje bok. Det är bara att tuta och köra. Två Lovisböcker innan året är slut alltså! 🙂

Kristi Himmelfärdshelgen tillbringar jag i mitt skrivparadis på norra Öland, dit jag för femte gången rest tillsammans med några vänner för att under några dagar släppa taget om hemmavardagen och fokusera på skrivande, meditation vid havet, promenader och goda samtal. Under mina dagar på Hagaby/Lantgårdens vandrarhem utanför Löttorp lägger jag grunden till uppföljaren till Lex Katarina. Jag skapar en översikt med alla kapitel och scener, googlar fram inspirationsbilder på mina nya karaktärer och skriver ett tjugotal sidor grovmanustext.

Så underbart spännande och roligt att vara igång med ett nytt stort skrivprojekt igen. Jag brukar säga att för mig är att skriva som att andas. Helgen på Öland blir ett enda långt djupt andetag, som fyller mig med syre och ny energi. Nu kör vi! 🙂

Maria

 

Annonser

Flow i den öländska höstskrivbubblan

Så är jag här igen, på norra Öland, för att tillsammans med sju andra skrivglada kliva in i en skön bubbla för en helg. Det är fjärde gången gillt och första besöket på andra sidan sommaren, mitt i oktoberhöst, med gråmulen himmel och vinden som viner runt knutarna och blåser in i mina öron under promenaden ut till ”min” fyr, den som inspirerade mig till min första novell, ni vet. Den där novellen som fortfarande ligger i byrålådan.

14686107_10208762241306762_193269063_n

I den lådan ligger däremot inte längre mitt romanmanus. Efter ett och ett halvt år och ett tiotal refuseringar – vilket ledde till att romanskrivarluften fullkomligt gick ur mig – har jag äntligen vågat mig på att plocka upp det igen. Och för första gången på denna långa tid känner jag massor av glädje, hopp och tillförsikt.

14699812_10208762229506467_1372686008_n

Egentligen hände det redan i somras, när jag en dag rymt hemifrån för att caféjobba med min dotter Sanna. Hon hade precis fixat till hemsidan till sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerar översatt engelskspråkig skönlitteratur av hög kvalitet, och jag insåg hur otroligt bra det kan bli när man ger ut böcker även utan ett stort förlag i ryggen. Det var där och då jag bestämde mig för att strunta i den andra förlagsrunda jag hade tänkt inleda. Göra det själv i stället. Styra hela processen.

14694810_10208762242866801_183536555_nSedan dess har det hänt så otroligt mycket annat, utgivning av vår gemensamma barnbok om Lovis Ansjovis, arbetet med min podcast, Drömmen om Målajord och webbkursen Den inre kompassen, som förhoppningsvis kommer att släppas i början av nästa år, för att bara nämna några av alla projekt. (Med sig till Öland hade förresten en av mina skrivkompisar senaste numret tidskriften Yoga World, där de tipsat om min podd!) Romanen har fått ligga kvar bland sockarna i lådan sedan den där dagen på caféet.

Samtidigt har jag hela tiden vetat att det var här, på Öland i oktober, som jag skulle sätta igång. Och precis som alla andra gånger jag åkt hit har mitt flow kommit som på beställning. Jag skulle alltså gå igenom hela manuset ännu en gång (efter alla miljoner rundor med texten innan jag skickade till förlag). De första sidorna gick trögt, tog flera timmar, men sen gick proppen ur.

14717072_10208749423826333_4197276244420812533_n

Nu har jag varit här i ett och ett halvt dygn, druckit löjligt många koppar te, redigerat snart en tredjedel av boken och planerat omslag tillsammans med Sanna som hjälper mig med formgivningen – det kommer att bli sååå fint! I takt med att jag blir färdig med kapitel efter kapitel skickar jag dem till min snälla språklärarmake som omedelbart hörsammade mitt hjälpbehov och korrekturläser en sista gång. Nu händer det. ÄNTLIGEN!

Maria

 

 

Kollektivt knattrande i Ölandsvåren

Så gör vi det igen. Ägnar en helg på norra Öland åt inspirerat kollektivt tangentbordsknattrande. Det är tredje året i rad, och den här gången är vi elva skrivsugna, var och en med sitt eget projekt. Här skrivs dikter, kursrapporter, vetenskapliga artiklar, metodböcker, blogginlägg, skönlitteratur, betraktelser, låtar …

DSC_0002 1

Det är något lite magiskt med dessa helger. Vi sätter inga ramar eller regler för vår vistelse, mer än att vi tar en runda när alla har samlats på fredagen och låter var och en berätta om sina planer. I övrigt skriver var och en hur man vill, när man vill och var man vill. Vid ett bord i stora salen, på rummet eller i trädgården. Vädret är med oss – inte för fint, inte för fult, utan precis lagom bra för produktiviteten. Om det nu är den man vill åt.

DSC_0011 kopia

Vart jag mig i världen vänder ser jag mina härliga skrivande vänner. Några har jag känt i många år, andra är nyare bekantskaper och några har jag aldrig träffat förut. Det dröjer inte länge förrän vi känns som en enda stor familj. Själv skriver jag dikt och redigerar noveller. Det flyter på bra.

DSC_0005

Då och då pausar vi för att fylla på depåerna med kaffe, te, mat, energi och inspiration – det kan bli en promenad över strandängarna eller ut till min inspirationsfyr, en tupplur, en stunds yoga eller meditation. Somligt i gemenskap, somligt i ensamhet. Åt var och en efter behov.

DSC_0011 1

Lördagskvällen blir en fin stund, fylld av ord och musik. Några skrivvänner uppträder med egenhändigt producerade låtar. Vi sjunger allsång. Jag debuterar som estradpoet och känner mig efteråt modigare än modigast – jag som nästan aldrig skrivit dikter, aldrig låtit någon läsa och för några månader sedan definitivt inte skulle kommit på tanken att framföra en dikt inför publik.

DSC_0007

När vi skiljs åt efter vår söndagsfrukost har kreativa idéer fått vingar, några redan börjat flyga och mötet där på norra Öland har genererat nya vänskaper. Vi kramas adjö och på Facebook uttrycks glädje och tacksamhet över det som blivit. Om ett år möts vi kanske igen. Så här sammanfattar en av deltagarna helgen:

Tack för alla skratt, allvarliga stunder, lugn och samspel, samtal och musik. Skrivandet fortsatte ikväll, inspirerad av er alla. Tack, hoppas vi ses igen, ni gav mig nyckeln till det jag saknat.

Tack alla! ❤

Svårprioriterade skrivstunder

Kära bloggen! Nu har vi haft en liten relationskris igen. Ingen av oss har riktigt velat eller vågat ta steget att återförenas. Men så uppstår här ett par timmars vakuum, med minstingarna på bio och jag i ensamt majestät på ett fik under lördagseftermiddagen. Jag tar risken och säger hej igen!

Skrivluft tulpanerFörklaringen till att jag inte bloggar är förstås att det fortfarande står mer eller mindre stilla på skrivfronten . När jag inte är i inspirerat skrivflow drabbas jag inte heller lika lätt av skrivbloggslängtan. Och varför är det så svårt att prioritera skrivandet? Varför känns det liksom mindre självklart än allt det där andra? För att jag ännu inte riktigt ”lyckats”? För att jag fortfarande inte riktigt ser på det lika mycket som ett jobb som allt annat? För att jag är rädd att misslyckas? Har du liksom jag svårt att prioritera skrivandet? Eller kanske har du något superknep att dela med dig av? Jag tror att jag helt enkelt måste bestämma mig för en speciell dag och tid i veckan som jag avsätter, och som får lov att vara lika helig som om jag hade ett viktigt möte. Det har funkat att få till en halvtimmes yoga nästan varje kväll sedan årsskiftet, så då borde jag väl i all sin dar kunna få till lika mycket skrivtid!

Skrivluft Drömmen om MålajordEn orsak till att det inte skrivits särskilt mycket på sistone är förstås att jag har haft fullt upp med min podcast, Drömmen om Målajord: kontakta poddgäster, spela in samtal, redigera och marknadsföra. Fantastiskt roligt är det, och till viss del får jag förstås också utlopp för min kärlek till berättandet där – när jag skriver manus och, framförallt, i lyssnandet under samtalen. Jag åker från varje sådant med en känsla av närvaro och stor tacksamhet.

Skrivluft elskåp på Hjärtats väg

Elskåp på Hjärtats väg

Under min podd- och skrivvecka i Stockholm nyligen blev det inte så mycket skrivet på min novellsamling som planerat, men jag fick å andra sidan möta fyra inspirerande poddberättare, varav tre författare. Ewa Wigenheim har skrivit om sin inre resa i Från Abba till Munkarna i Laos. Birgitta Backlund (Andersson) har beskrivit sina tuffa uppväxt och åren som Sveriges gangsterdrottning i självbiografin Blondie och kommer snart ut med Lustans tivoli – om vänskap, kärlek och passion på äldre dar. Jag fick också chansen att möta Kajsa Ingemarsson, som (åtminstone tillfälligt) lämnat sin karriär som oerhört framgångsrik romanförfattare för att skriva en trilogi om just det som min podd handlar om – att följa sitt hjärta. Böckerna heter Den magiska gnistan, Modern mystik och Hjärtats väg. Det fina elskåpet med hjärtat stötte jag på när jag var på väg för att träffa Kajsa! 🙂

11325536_10205181436548881_1427524426_nOch förresten, sista helgen i maj kommer jag definitivt att prioritera skrivandet. Då åker jag nämligen för tredje året i rad till norra Öland för att tillsammans med ett gäng andra skrivälskare ägna ett par dygn åt totalt skrivfokus. Det blir inte en helg med kurs eller coaching utan bara ett tillfälle till skrivro och inspiration i en mysig miljö. Alltså kostar det ingenting mer än resan, vandrarhemsavgiften och maten (som var och en själv ordnar). Kanske vi ses där? Tills vidare kan du höra ägaren till Stf Hagaby/Lantgården där vi håller till, Stefan Thorendal, i ett poddsamtal om framväxten av vandrarhemmet och om hans spännande resor över hela världen.

NU, govänner, ska jag ägna den återstående frihetstimmen åt mina noveller. Kram på er alla! ❤