När proppen lossnar

”Men mamma, om du ska vara författare måste du ju ha lite tålamod, förstår du. Annars får du skaffa dig ett annat jobb!”

Kloka ord från min tolvåring, när jag någon gång i vintras beklagade mig över att det går trögt med min roman, Lex Katarina, som jag efter många refuseringar till sist bestämde mig för att ge ut på eget förlag (om den processen kan du läsa här). Trots fantastiskt fin läsarrespons, en nominering till Selmapriset för egenutgivna böcker, två stora reportage (i lokaltidningen Smålandsposten och i Hemmets veckotidning) och Demensförbundets rekommendation, säljer jag ju nästan inga böcker.

Det handlar inte om att jag vill bli rik på det här, men det blir svårt att fortsätta om de ofantligt många timmar jag lägger på mitt skrivande nästan inte ger något tillbaka ekonomiskt. Dessutom måste jag erkänna att det känns lite tungt att se slarvigt skrivna böcker ligga på topplistorna och sälja i många tusen ex när min bok kämpar för att komma upp i trehundra …

Och så händer allt på en gång – om än förstås som ett resultat att idogt arbetet och mycken envishet. Ett ljudboksförlag hör av sig och ville ge ut Lex Katarina. Inspelningen är nu i full gång och boken kommer ut redan i sommar, både som fysisk ljudbok och på alla de stora lyssnarsajterna, Storytel, Nextory etc.

Jag ska också få prata om boken i riks-TV på bästa sändningstid (Go’Kväll den 30 augusti), och ett antal demensföreningar vill att jag kommer och håller föredrag om mina erfarenheter och min bok.

Samma vecka (!) som allt detta händer får jag och min dotter besked om att första boken om Lovis Ansjovis har sålt superbra och att nästa bok (Lovis Ansjovis och glömskan) kommer ut redan i början av sommaren, inte i augusti som planerat. Dessutom blir vårt förlag (Idus) eld och lågor över vår idé till en tredje bok. Det är bara att tuta och köra. Två Lovisböcker innan året är slut alltså! 🙂

Kristi Himmelfärdshelgen tillbringar jag i mitt skrivparadis på norra Öland, dit jag för femte gången rest tillsammans med några vänner för att under några dagar släppa taget om hemmavardagen och fokusera på skrivande, meditation vid havet, promenader och goda samtal. Under mina dagar på Hagaby/Lantgårdens vandrarhem utanför Löttorp lägger jag grunden till uppföljaren till Lex Katarina. Jag skapar en översikt med alla kapitel och scener, googlar fram inspirationsbilder på mina nya karaktärer och skriver ett tjugotal sidor grovmanustext.

Så underbart spännande och roligt att vara igång med ett nytt stort skrivprojekt igen. Jag brukar säga att för mig är att skriva som att andas. Helgen på Öland blir ett enda långt djupt andetag, som fyller mig med syre och ny energi. Nu kör vi! 🙂

Maria

 

Annonser

Flow i den öländska höstskrivbubblan

Så är jag här igen, på norra Öland, för att tillsammans med sju andra skrivglada kliva in i en skön bubbla för en helg. Det är fjärde gången gillt och första besöket på andra sidan sommaren, mitt i oktoberhöst, med gråmulen himmel och vinden som viner runt knutarna och blåser in i mina öron under promenaden ut till ”min” fyr, den som inspirerade mig till min första novell, ni vet. Den där novellen som fortfarande ligger i byrålådan.

14686107_10208762241306762_193269063_n

I den lådan ligger däremot inte längre mitt romanmanus. Efter ett och ett halvt år och ett tiotal refuseringar – vilket ledde till att romanskrivarluften fullkomligt gick ur mig – har jag äntligen vågat mig på att plocka upp det igen. Och för första gången på denna långa tid känner jag massor av glädje, hopp och tillförsikt.

14699812_10208762229506467_1372686008_n

Egentligen hände det redan i somras, när jag en dag rymt hemifrån för att caféjobba med min dotter Sanna. Hon hade precis fixat till hemsidan till sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerar översatt engelskspråkig skönlitteratur av hög kvalitet, och jag insåg hur otroligt bra det kan bli när man ger ut böcker även utan ett stort förlag i ryggen. Det var där och då jag bestämde mig för att strunta i den andra förlagsrunda jag hade tänkt inleda. Göra det själv i stället. Styra hela processen.

14694810_10208762242866801_183536555_nSedan dess har det hänt så otroligt mycket annat, utgivning av vår gemensamma barnbok om Lovis Ansjovis, arbetet med min podcast, Drömmen om Målajord och webbkursen Den inre kompassen, som förhoppningsvis kommer att släppas i början av nästa år, för att bara nämna några av alla projekt. (Med sig till Öland hade förresten en av mina skrivkompisar senaste numret tidskriften Yoga World, där de tipsat om min podd!) Romanen har fått ligga kvar bland sockarna i lådan sedan den där dagen på caféet.

Samtidigt har jag hela tiden vetat att det var här, på Öland i oktober, som jag skulle sätta igång. Och precis som alla andra gånger jag åkt hit har mitt flow kommit som på beställning. Jag skulle alltså gå igenom hela manuset ännu en gång (efter alla miljoner rundor med texten innan jag skickade till förlag). De första sidorna gick trögt, tog flera timmar, men sen gick proppen ur.

14717072_10208749423826333_4197276244420812533_n

Nu har jag varit här i ett och ett halvt dygn, druckit löjligt många koppar te, redigerat snart en tredjedel av boken och planerat omslag tillsammans med Sanna som hjälper mig med formgivningen – det kommer att bli sååå fint! I takt med att jag blir färdig med kapitel efter kapitel skickar jag dem till min snälla språklärarmake som omedelbart hörsammade mitt hjälpbehov och korrekturläser en sista gång. Nu händer det. ÄNTLIGEN!

Maria

 

 

När livet fylls av skrivande

DSC_0027Det har inte blivit många blogginlägg den här sidan nyåret, efter massproduktionen i julkalenderform. Två huvudorsaker: (1) Det har inte hänt så mycket att skriva om här, (2) Jag har startat en annan blogg. Hjärtligt välkommen till Drömmen om Målajord – min podcast om att följa sitt hjärta och sin inre kompass, att komma till sin rätt som människa och förverkliga drömmar – som alltså nu också har fått en bloggdel.

Jag insåg en dag hur mycket jag har saknat det där vändandet och vridandet på tankar och erfarenheter som dyker upp mitt i vardagen, saknat att fånga upp små ögonblick och dela med DSC_0010mig av dem i ord och bild – ända sedan jag och min kollega Sara la ner vår Livstidsblogg för några år sedan. I den nya bloggen får läsaren bland mycket annat följa med bakom poddkulisserna, ta del av mina vardagsfilosofiska tankar och se glimtar i ord och bild från livet i mitt älskade Målajord.

Men så är nu plötsligt hela min värld fylld av skrivande – förutom bloggandet på Drömmen om Målajord också det här:

  • Häromdagen fick jag besked om att jag för tredje gången blivit en av lokaltidningen Smålandspostens sommarspanare. Två tidigare år (2010 och 2014) har jag fått förmånen att bidra med en krönika. Den här gången är det extra kul eftersom min äldsta dotter också fick sin text antagen. Nu får vi svettas ihop på mingelfesten! 🙂
  • Barnboken som vi två skrivit om Lovis Anjovis, och som hon har illustrerat under sin tid i Thailand, håller just nu på att sättas på förlaget. Idag har vi skickat in en översättning till engelska av baksidestexten för en engelskspråkig katalog. Tänk om…
  • Dottern och jag har också hittat ett förlag som vill ge ut vår översättning av en av våra gurus, indianen Medicine Storys, The Joy of Caring for Children in the Circle Way. Det här spännande uppdraget kommer vi att ägna en hel del av vår sommar och höst åt.
  • 13256106_10207658753480256_2676279938750654118_nEtt mindre kreativt (men ur brödfödesynpunkt viktigt uppdrag) är uppdatering av lightversionen av min universitetsgrammatik.
  • Ett potentiellt barnboksprojekt tillsammans med en av mina poddgäster kanske kan bli verklighet så småningom.
  •  Och så föddes en alldeles underbar ny bokidé sent igår kväll, i trädgården under stjärnorna. Inspiration till den fick jag när jag bläddrade i en fantastiskt fin bok, skriven av mina kommande poddgäster, Pia och Dennis Kammeborn: Picknick – utflykter och inflykter. Att Drömmen om Målajord ska ligga till grund för den boken är ett som är säkert, men mer om den idén ska jag berätta i ett senare inlägg.

11325536_10205181436548881_1427524426_nNu till helgen blir det skrivande för hela slanten – med helt andra skrivprojekt. Då åker jag till Öland (och min älskade fyr) tillsammans med tretton andra skrivsugna för en härlig helg – tredje året i rad. Här ska redigeras egen novellsamling, skrivas novell till en antologitävling (en ny Över en fika-bok) och dikt till min Poetry Slam-utmaning. Hinner jag med en tiondel av vad jag tänkt är jag nöjd. 🙂

Somliga dagar rinner den kreativa kranen till alldeles hejdlöst, och badkaret blir liksom för fullt innan jag har hunnit stänga av. Å andra sidan får jag god träning i acceptans och tålamod. Allt kan inte förverkligas bums, men jisses så många spännande projekt jag har på gång om jag bara vill och vågar.

Hur har du det själv med skrivandet, blir det något gjort mitt i vackra våren?

Att skriva – eller inte skriva?

Två gånger på bara några dagar har ett inlägg på Facebook satt igång ett galet maskineri hos mig. Skapat intensiv tankeverksamhet och febril aktivitet vid tangenbordet.

Skrivluft trädgårdskontoretFörst några rader från en medlem i författargruppen om en kortromantävling utlyst av en veckotidning. En tävling som jag skippat, eftersom novellen jag hade tänkt bygga ut inte hunnit komma i retur från en annan tävling (vilket, fick jag veta, tyder på att tidningen nog vill köpa den). Men plötsligt insåg jag att jag hade en annan novell i byrålådan, en som faktiskt skulle funka bättre som kortroman i flera avsnitt med cliffhangers, som tidningen önskade sig.

Och så var den där igen, euforin. Skrivande i trädgårdskontoret. Sena nätter i ett sovande hus. Kampen mot klockan. Ett stigande antal tecken i mitt Word-dokument. Formuleringar som prövas, ratas, byts ut. Grubblerier över en titel som inte får kännas för pretentiös, men inte heller för banal. Andra arbetsuppgifter som får stryka på foten. Skaparglädjen flödar och jag hinner få ihop något som jag är riktigt nöjd med i tid. Till och med titeln blir bra. Jaaaa, det är skriva jag ska göra!

Men så idag: ett par nya rader på Facebook, om det ettåriga halvtidsjobbet som låter så lockande att det är som att få en stöt i magen. Meningsfullt, viktigt, inspirerande, utvecklande. Jag lusläser kravspecen och inser att jag har nästan allt som efterlyses. Måste ut och klippa gräs utan podd i lurarna för att tänka, känna, tänka, känna. Vill jag, vill jag inte? Vad säger den inre kompassen? Jooooo, den pekar så pilen nästan buktar ut från magen – jag måste i alla fall söka!

Skrivluft höstlig rödklöver

Foto: Elsa Wallin

Summan av kardemumman: om jag skulle få jobbet så hamnar det tillsammans med en del andra redan inbokade uppdrag för hösten högst upp på priolistan det närmaste året. Skrivandet reduceras återigen till en fritidssyssla att ägna mig åt i små mellanrum i tillvaron. Den nya romanen, novellsamlingarna, barnböckerna, självhjälpsboken – de får alla snällt sätta sig i väntrummet ett tag till. Men jag tror minsann att det skulle vara värt det. Och tänk bara vilken massa skrivinspiration och uppdämd kreativitet jag skulle ha att förvalta efter avslutat uppdrag!

Så nu ber jag om hålla tummar, för såväl kortromantävlingen som för jobbansökan. Jag lovar att rapportera om resultaten när det blir aktuellt.