Kan skrivluft ta slut?

Jag jämställer ibland mitt skrivande med luften jag andas. Om jag inte får skriva får jag inte tillräckligt med luft, blir allmänt sur och besvärlig för min omgivning att ha att göra med. Egentligen har det nog varit så  i hela mitt liv, men det har blivit tydligare de senaste tio åren. Ända sedan den där fyrtioårskrisen och -festen som ledde vidare till bloggen Livstid (som jag drev tillsammans med vännen Sara). Framförallt var det då jag insåg att det inte räckte för mig att skriva forskningsartiklar och facklitteratur längre. Jag måste få skriva från hjärtat.

Sedan dess har det blivit fem års någorlunda regelbundet bloggande på Livstid, två och ett halvt års bloggande på Drömmen om Målajord (kopplad till podcasten med samma namn), fem publicerade noveller (och många fler skrivna), tre barnböcker om Lovis Ansjovis (och en på gång) tillsammans med dottern Sanna, en färdig roman (Lex Katarina) och en nästan-färdig dito (Kantstötta porslinsugglors paradorkester).

Och så var det den här bloggen, Skrivluft, den som skulle berätta om mitt skrivande och kanske inspirera andra till att våga skriva. I början var det jätteroligt. Jag berättade och tipsade, berättade och tipsade, snickrade exempelvis ihop tre julkalendrar med skrivutmaningar i adventstid.

Men sedan var det som att Skrivluften gick ur mig. Mest var det nog för att jag fick så mycket utlopp i andra kanaler, framförallt i romanarbetet och min andra blogg. Kanske var det också för att jag inte brann tillräckligt mycket för det där med skrivinspiration till andra. Och att bara blogga om mitt eget skrivande blev lite navelskådartradigt i längden.

För en tid sedan fick jag via Region Kronobergs fantastiska koncept Konsulttimmen, i egenskap av ensamföretagare, gratis konsulthjälp för att jobba med mitt varumärke. Jag träffade två olika konsulter som båda konstaterade: ”Du har väääldigt många kanaler!”. Första reaktionen var förstås att gå i försvar: ”Men det måste jag ha för jag har så många olika verksamheter. Ju!”. Den andra reaktionen var betydligt behagligare: ”Ni kanske har rätt, jag kanske inte måste finnas överallt.”

Med en djup suck av lättnad har jag nu avvecklat instagramkontot för Drömmen om Målajord och jag har skrivit mitt sista inlägg på Skrivlufts Facebooksida. Med det här inlägget tänkte jag också säga hejdå till den stackars styvmoderligt behandlade Skrivluftsbloggen. Sidan kommer att ligga kvar – och här finns fortfarande en del att hämta i form av exempelvis skrivtips utan bästföredatum – men jag kommer inte att skriva några nya inlägg.

I stället är du varmt välkommen att följa mig i någon av dessa kanaler:

Skrivluft tar alltså slut, men jag fortsätter att skriva – och andas.

Tack för att du har följt mig här och jag hoppas vi ses i andra sammanhang, IRL eller i cyberspace!

Kram från Maria

Annonser

Bluesen botad – med SkrivLuft

Skrivluft Öland solnedgångFör tre månader sedan stoppade jag mitt romanmanus på brevlådan, varpå jag producerade två noveller i rask takt och redigerade en tredje så att den skulle bli tävlingsduglig. Därefter har jag inte formulerat en enda skönlitterär mening. Och jag har haft blues.

Det har funnits många anledningar till min nedstämdhet: jobbmässiga motgångar, vårtrötthet, förkylning. Men det är något annat som har fattats mig också. Det krävdes en skrivhelg för att inse vad det var. Att jag inte längre kan må riktigt bra om jag inte skriver. Jag som till och med döpte den här bloggen till SkrivLuft, med programförklaringen att skrivandet är lika viktigt för mig som luften jag andas. Hur kunde jag glömma?

11325536_10205181436548881_1427524426_nNu har vi varit här, på norra Öland, med strålande sol och blå himmel, bland blommande syrener och orkidéer, kvittrande näktergalar och bräkande får i två dagar, jag och sju skrivarvänner. Runt omkring mig har det knappats på tangentbord, ömsom stillsamt, ömsom frenetiskt. Vid bord, i soffor, på gräsmattor – överallt har någon suttit och skrivit.

Ur min egen dator har det vuxit fram text och bildanvisningar till den andra boken om sexåriga Lovis Anjovis plus synopsis till en bok om hållbarhet i en gränslös jobbtillvaro. Jag skriver, jag äter, jag skriver, jag promenerar, jag skriver, jag yogar, jag skriver och jag njuter något obeskrivligt över att ha återtagit min plats som Gud i mitt eget skrivaruniversum.

Igår besökte jag också platsen där mitt liv som novellista tog sin början. På väg ut till fyren vid världens ände – den ligger mitt i havet med bara en smal väg ut, kantad av hundkex och stenar – fick jag idén till min första och hittills bästa novell. Åtta noveller senare, varav fyra har blivit publicerade, är det ganska häftigt att inse hur mycket som faktiskt har hänt på ett enda år!

Kom med och skriv!

IMG_5775För dig som redan skriver och för dig som vill men inte riktigt kommer till ro i din vanliga miljö: Välkommen till en skrivarhelg på norra Öland 22-24 maj!

Kanske ska du äntligen ta tag i den där gamla drömmen om att skriva en låttext eller kanske ska du finputsa ditt fjortonde romanmanus inför utgivning? Vad du skriver eller var du är i din skrivprocess spelar ingen roll. Här får du möjlighet att i sällskap med andra skrivande människor fokusera på det just du behöver.

Det är ingen kurs och du får ingen coaching, utan bara ett tillfälle att tillsammans med andra skrivälskade människor samlas för att inspireras av den natursköna omgivningen – och av varandra.

Skrivluft Fyren vid världens ändeVi bor på STF Hagaby vandrarhem i Löttorp, ca 7 mil norr om Ölandsbron, till självkostnadspris. Alltså betalar du bara för två nätter på vandrarhemmet samt din egen mat. Kanske ordnar vi några gemensamma aktiviteter, kanske vill vi äta några mål tillsammans. Föredrar du ensamheten i gemenskapen går det också alldeles utmärkt.

Mer information om tider och andra praktikaliteter kommer så småningom. Klicka gärna i Facebookevenemanget att du vill komma (eller mejla mig på maria@livstid.nu) så att vi vet ungefär hur många vi blir, och boka sedan formellt direkt hos vandrarhemmet. Ange då ”skrivarhelg” i formuläret, så vet de att du hör till vårt sällskap. Bokar gör du här: http://www.svenskaturistforeningen.se/upptack/Omraden/Oland/Vandrarhem/STF-Vandrarhem-HagabyLantgarden/

Vi som organiserar skrivarhelgen heter Maria Estling Vannestål, Sohie Kim Hagdahl och Sanna Hellberg.

Varmt välkommen och sprid gärna informationen till andra som du tror kan vara intresserade!

Julkalender 2014: 20. Magi eller mörker?

Skrivluft mörker i SkärhamnGårdagens inlägg handlade om magin i skrivandet. Men det finns förstås baksidor också. ”Största frustrationen som författare?” har jag blivit ombedd att skriva om. Ett annat tävlingsförslag löd: ”Vad gör man när luften tar slut? Hur syresätter man lusten när syret inte finns? Du har kanske upplevt det i skrivandet men själva upplevelsen händer ju på många andra ställen i levandet. Så hur gör man konstgjord andning på sin kreativitet – eller måste man gå igenom en ”nära-döden”-upplevelse och plågsamt vänta tills kreativiteten vill andas igen?”

Jag har hittills varit förskonad från allvarligare skrivilskor, kanske för att jag inte har hållit på så länge än. Det mest frustrerande jag upplevt är brist på skrivtid, ett problem jag delar med många. Jag vill ju helst skriva ungefär precis jämt, men det skönlitterära skrivandet blir ofta undanstoppat tills barnen kommit i säng, och så blir min man lidande, eftersom jag sitter klistrad vid min dator i stället för att umgås. Men under året kommer jag att avveckla den del av min verksamhet som visserligen ger pengar i plånbok, men som inte ger mig glädjekill i magen längre. Sen ska här skrivas på dagtid!

Skrivluft - mörker i MålajordEfter mitt senaste gladlynta inlägg, fick jag vid gårdagskvällens skrivstund faktiskt också uppleva åtminstone en liten glimt av det som jag tror är många författares värsta fiende – när man kör fast. Det hände vid redigeringen av ett kapitel som jag inte var nöjd med. Hur jag än vände och vred – tog bort, lade till, stuvade om – fick jag inte texten att sjunga. Och plötsligt hade självförtroendet dunsat i botten, tron på att någon enda människa någonsin ska vilja läsa det jag skriver försvunnit. Kapitlet saknade liv och själ, och då finns det andra partier i boken som jag vet sjuder av just detta, stycken som får mina ögon att tåras trots att jag läser och knölar för femtonde gången.

Nåväl, för mig löste det sig någorlunda till sist, framåt nattkröken. Jag bestämde mig för att tillsvidare nöja mig med något som var långt ifrån perfekt och låta det så förbli, trots skavet i skrivsjälen, tills det snart är dags att skriva ut hela klabbet och gå igenom det för sista gången. Kanske hittar jag då nyckeln som öppnar dörren till ett kapitel som jag kan känna mig stolt över. Kanske får det duga som det är.

Och jag tror att det jag gjorde är just nyckeln till mycken överkommen frustration, inte bara i skrivandet utan i livet i stort. Det är så vi jobbar inom ACT (Acceptance and Commitment Training) i tankeverkstaden Livstid. Att när livet känns tufft acceptera (eller, om man föredrar det: konstatera) att det är såhär det är just nu, låta känslan få finnas men inte hindra mig från att jobba vidare i riktning mot det liv jag vill leva (eller den bok jag vill skriva).

Skrivluft sommarJag kan inte reda ut alla klokskaper som metoden står för här, men du som är nyfiken får gärna ta kontakt så berättar jag mer – eller läsa om ACT på Livskompass, där jag utbildat mig till gruppledare med inriktning mot stresshantering. Kanske vi rent av ses på en härlig kurs vid Grimslövs folkhögskola veckan efter midsommar? Där kommer vi att jobba med ACT-övningar och reflektion i grupp – allt i ett varmt och tryggt klimat och en naturskön miljö. Hjärtligt välkommen! 🙂