Paradiset ligger i Nydala

Igår var jag i paradiset och vände. Min vän Inger bjöd mig på en heldag i hennes mysiga hem – med skrivro, inspirerande samtal, promenad i vårsolen, fantastisk mat och så många koppar te jag kunde önska mig. Att det bara finns sådana människor på den här jorden. Det ger mig hopp i en annars ganska mörk värld.

Själva skrivandet gick det lite småtrögt med, men en liten bit kom jag ändå på den där novellsamlingen som det var så makalöst lätt att spotta ur mig text till under min NaNoWriMo-vecka i Norrland i november. När jag nu ska fylla på med dialog och annat smått och gott som saknas, fila på formuleringar och hitta snitsiga slutknorrar sitter inspirationen långt inne.

Det får mig att tänka på samtalet med författaren Camilla Davidsson i min podd, Drömmen om Målajord, där hon beskrev hur hon under arbetet med sin första roman ofta kände sig ”buren”, ungefär som om hon bara var en tratt där någon hällde ner ord som rann ner i hennes fingrar och vidare ut på tangentbordet. Just så kändes det i november, just så känns det INTE just nu.

Kajsa Ingemarsson – en av mina största inspirationskällor genom sina senaste böcker om att följa sitt hjärtas väg – vet (trots sina stora författarframgångar) hur trögt det kan gå med skrivandet ibland, hur mycket slit det faktiskt också är, hur många timmar man får sitta där på sitt arsle, som hon beskriver det i poddintervjun jag fick förmånen att spela in när jag var i Stockholm i början av februari. Det spännande samtalet med Kajsa kan du lyssna på här!

Jag ser ljuset!

Nu har jag jobbat med min roman i över ett och ett halvt år och äntligen, äntligen börjar jag se ljuset i tunneln. Jag läser och ändrar i manuset för absolut sista gången (förutom en sista korrläsningsrunda) och sen får det helt enkelt vara bra. Någon gång måste jag sätta punkt, annars skulle jag kunna hålla på med det här projektet resten av mitt liv. Det har jag verkligen inte tid med. Här står en ny roman, en novellsamling, en barnboksserie och en rad noveller och knackar på dörren och vill bli skrivna.

Som alla vet som har jobbat med en text under lång tid blir man förfärligt trött på det man har skrivit efter alla genomgångar. Det är lätt att tappa självförtroendet och tycka att allt är skit, det har jag hört många författare vittna om. Visst har jag också haft mina svackor när det har känts precis så, att ingen kommer att vlja läsa. Det har också, trots att jag mestadels har känt ett osannolikt flyt i skrivandet, funnits stunder när jag har haft svårt att komma vidare. Då har jag mediterat, bett om hjälp från min kreativa musa i Universum och intervjuat min huvudperson för att be henne berätta vad det är som saknas (”Hördu, Katarina, vad är det jag ska ta upp i den här scenen…?”). En mycket spännande upplevelse och en effektiv metod, lärde jag mig, för visst fick jag veta precis vad jag behövde! 🙂

Och nu, i den här sista genomläsningen – efter alla kommentarer från testläsare och lektör, efter alla egna förbättringar och inte minst efter min hårda rakprocess där jag skalat bort och bytt ut massor av onödiga små ord – tycker jag dels att det är roligare att redigera än någon gång förut, dels att det börjar bli riktigt, riktigt bra. Siktet är inställt på att vara klar om en vecka eller två, och sen, mina vänner, är det dags att ta det där djupa andetaget, trycka upp manus och börja beta av listan med förlag. Då blir det spännande på riktigt!

Julkalender 2014: 20. Magi eller mörker?

Gårdagens inlägg handlade om magin i skrivandet. Men det finns förstås baksidor också. ”Största frustrationen som författare?” har jag blivit ombedd att skriva om. Ett annat tävlingsförslag löd: ”Vad gör man när luften tar slut? Hur syresätter man lusten när syret inte finns? Du har kanske upplevt det i skrivandet men själva upplevelsen händer ju på många andra ställen i levandet. Så hur gör man konstgjord andning på sin kreativitet – eller måste man gå igenom en ”nära-döden”-upplevelse och plågsamt vänta tills kreativiteten vill andas igen?”

Jag har hittills varit förskonad från allvarligare skrivilskor, kanske för att jag inte har hållit på så länge än. Det mest frustrerande jag upplevt är brist på skrivtid, ett problem jag delar med många. Jag vill ju helst skriva ungefär precis jämt, men det skönlitterära skrivandet blir ofta undanstoppat tills barnen kommit i säng, och så blir min man lidande, eftersom jag sitter klistrad vid min dator i stället för att umgås. Men under året kommer jag att avveckla den del av min verksamhet som visserligen ger pengar i plånbok, men som inte ger mig glädjekill i magen längre. Sen ska här skrivas på dagtid!

Efter mitt senaste gladlynta inlägg, fick jag vid gårdagskvällens skrivstund faktiskt också uppleva åtminstone en liten glimt av det som jag tror är många författares värsta fiende – när man kör fast. Det hände vid redigeringen av ett kapitel som jag inte var nöjd med. Hur jag än vände och vred – tog bort, lade till, stuvade om – fick jag inte texten att sjunga. Och plötsligt hade självförtroendet dunsat i botten, tron på att någon enda människa någonsin ska vilja läsa det jag skriver försvunnit. Kapitlet saknade liv och själ, och då finns det andra partier i boken som jag vet sjuder av just detta, stycken som får mina ögon att tåras trots att jag läser och knölar för femtonde gången.

Nåväl, för mig löste det sig någorlunda till sist, framåt nattkröken. Jag bestämde mig för att tillsvidare nöja mig med något som var långt ifrån perfekt och låta det så förbli, trots skavet i skrivsjälen, tills det snart är dags att skriva ut hela klabbet och gå igenom det för sista gången. Kanske hittar jag då nyckeln som öppnar dörren till ett kapitel som jag kan känna mig stolt över. Kanske får det duga som det är.

Och jag tror att det jag gjorde är just nyckeln till mycken överkommen frustration, inte bara i skrivandet utan i livet i stort. Det är så vi jobbar inom ACT (Acceptance and Commitment Training) i tankeverkstaden Livstid. Att när livet känns tufft acceptera (eller, om man föredrar det: konstatera) att det är såhär det är just nu, låta känslan få finnas men inte hindra mig från att jobba vidare i riktning mot det liv jag vill leva (eller den bok jag vill skriva).

Jag kan inte reda ut alla klokskaper som metoden står för här, men du som är nyfiken får gärna ta kontakt så berättar jag mer – eller läsa om ACT på Livskompass, där jag utbildat mig till gruppledare med inriktning mot stresshantering. Kanske vi rent av ses på en härlig kurs vid Grimslövs folkhögskola veckan efter midsommar? Där kommer vi att jobba med ACT-övningar och reflektion i grupp – allt i ett varmt och tryggt klimat och en naturskön miljö. Hjärtligt välkommen! 🙂